kennelskogstassen

Den gamla devisen - man lär så länge man lever - eller som barnens morfar alltid sa, "man lär så länge man har elever" (nä, han var INTE lärare, vilket påståendet egentligen kan göra gällande), har återigen bevisat sig. Jag, lixom en hel skrälldus med andra människor som lärt sig rida på "traditionellt engelskt vis", tycker att det där med "islandshästridning är ju bara blaj-blaj". Man sitter upp och töltar iväg - that´s it! Inte så märkvärdigt med det, varenda tant mellan 40 - 70 klarar detta ÄVEN utan att ha ridit förr,  d v s ge sig iväg ut på "tur" på ett sånt däringa turridningsställe med inriktning på islandshästar. Dessa "turridningsställen, som verkar växa upp fortare än kantareller i närheten av alla större städer.

Sen "drabbas" man helt plötsligt av en "islandshästryttare" i familjen - dessutom den av avkommorna som man kanske allra minst "befarade" skulle drabbas av en sådan "fluga". Men outgrundliga äro Herrans vägar!  Numera har jag varit på hela två stycken tävlingar för att titta på islänningar som töltar, travar och galopperar runt. För det är ju ungefär så ett otränat "halvblodsöga" ser på det hela. De töltar, travar, passar och galopperar runt. Mer eller mindre taktmässigt och "rent", med mer eller mindre bra övergångar mellan gångarterna. Och????? Men varför får den ena långmaniga, tjocksvansförsedde lille hästen två poäng mer för sin tölt än den andra? Och det är nu det börjar bli lite klurigt! Och så inser man helt plötsligt, att det finns mycke grejer på ett järnspett! Och igår var jag med dotter Nina på träning till Skansens Gård i Uddevalla, där Helen Gustafsson skulle hålla ett vakande öga över Nina och Gimstein från Östra Greda.