kennelskogstassen

mig nästan aldrig. Och det är jättelöjligt för jag är en absolut urkass lögnare. Vissa s k vita lögner har jag väl försökt att hålla fast vid, i alla fall vad gäller att tuta i mina avkommor vissa saker. Och det är ju egentligen värst av allt. Att helt utan skrupler lura i ett litet barn att t ex tandfen och tomten finns! Och barnens käre farfar skrämde nästan lillebror Andreas halvt från vettet genom att berätta att Ishavsnalle bodde uppe i skogen ......... Och barnens kära mor gjorde väl inte saken bättre genom att försöka inbilla samma skara barn att det fanns små söta tomtar under stenarna uppe i skidskogen - blåbärsskogen - pulkabackeskogen o s v. Och det enda som egentligen fanns, och detta bevisades tyvärr ordentligt, det var en skock ilskna jordgetingar! Och de gav sig på ungarna. Fast jag vet inte om det var vid tillfälle då barnen letade efter tomten under stenen. Men under stenen var dom........först. Sen var dom överallt på dotter Nina! Och nu menar jag verkligen överallt! Alla har väl någon gång läst Kalle Anka och sett hur han lyckats reta en skock arga bin eller getingar på sig och därför rusat rakt ut i en sjö för att skaka odjuren av sig. Det hade varit bra, om vi hade haft närmare till sjön! Barnens mor gillar inte getingar, men är väl egentligen inte heller överdrivet rädd för dom. Även om tämjningsförsök inte ingår i dagordningen vid möte med odjuren. Den här gången skrapades det getingar med bara händerna av det lilla barnet. Jag vet inte om jag hade tio getingstick eller 100, men stackars Nina, ca 3 år gammal, hade hela ansiktet, halsen, händerna, fulla med getingstick. Ja, jag nämner detta bara för att ingen annan ska inbilla sig att det sitter små söta tomtar under stenar uppe i skogen. Det gör det förvisso inte!  (Jo, barnet överlevde liksom modern och de två andra syskonen, som inte blev lika illa drabbade men att leta efter tomtar under stenar ingår numera inte i ritualerna i skogen). 
Men nu har vi kommit långt från ämnet. Det är så att Skogstassehusse inte tror mig - alldeles för ofta misstror han givna  utsagor. Och ändå har jag aldrig utsatt honom för några fabler om tomtar och troll. Och aldrig har jag utsatt honom för risken att förföljas av getingar. Han tror mig inte ändå. Och det är SÅ irriterande.




Skogstassehundarna satt en dag i förstugan och väntade, när deras matte kom för att ta in dom. Skogstassarna har, när de under dagarna vistas i hundgården för att husse och matte ska dra in pengar till deras lyxiga tillvaro med egen utställningsbil, tält, täcken och hotellövernattningar m m,  ett eget "litet hus" att vistas i. Man går in genom en alldeles vanlig dörr, till ett alldeles vanligt litet rum, som i sin tur är avdelat i en liten "förstuga" och ett hundutrymme med egen ingång, en bädd att vila på, en vattenkopp och en kul gång att springa igenom och slamra i luckan för att komma ut i rastgårdarna. Väggen och luckan som delar förstugan och hundutrymmet består av stadigt galler. För att luckan inte ska gå upp är den försedd med ett rejält s k boxlås, av den här modeschangen

Men som sagt, den här alldeles speciella dagen, satt Skogstassarna och väntade i förstugan, när matte kom. Snällt svansviftande och glada som bara sjutton att någon äntligen skulle förbarma sig över dom. De hade alldeles uppenbart jättetråkigt i förstugan. Gissa om matte blev chockad och TACKSAM att de inte öppnat även ytterdörren och berett sig tillfälle till hela Väse socken.
Och nu inträder alltså trovärdighetskrisen. HUNDARNA KAN INTE TA SIG UT GENOM LUCKAN OM DU HAR LÅST ORDENTLIGT!!!!!!!!!!
Nä, det trodde inte Skogstassematte heller. Det "borde" vara helt omöjligt. Men en sak visste matte med bestämdhet, och det var att luckan var stängd ordentligt på morgonkvisten vid hundarnas utsläpp. Skogstassematte tillhör nämligen den sortens människor som dubbel- och trippelkollar vissa viktiga grejor i tillvaron. Strykjärnet och hundgårdsluckan tillhör det som är utsatt för trippelkoll.
Åsså fick förstås matten en skopa ovett........... Ovettet fick rinna av - men sparades i minnesbank för att plockas fram vid lämpligt tillfälle.
Det lämpliga tillfället dröjde inte mer än ett dygn. En något slokörad Skogstassehusse tog nämligen själv in hundarna och kunde lugnt konstatera att det faktiskt var fullt med bitmärken runt boxlåset och att det hade nog faktiskt varit full möjligt för en viss ung herre (av någon anledning misstänktes bara han.....) att komma åt att med tänderna fixa låset. Ridå! Och matte var nöjd och unghunden sur, eftersom husse genast svetsade dit en plåtskiva runt boxlåset. Skivan omöjliggör vidare utbrytningsförsök.

Nåja, nästa misstroendevotum kom, när jag förklarade att jag mött fru Mus i diskmaskinen. Varför det var en fru Mus? Plättenkelt - ingen karl verkar vilja vara i närheten av den uppfinningen (efter att den uppfunnits - men det  kanske var en kvinna som gjorde?) Nåja, gapskrattet var unisont vid köksbordet där bomben om den diskande musfrun avslöjades. Och hur kunde en så klok kvinna, som Skogstassematte tycker att hon är, få för sig att prata om en sådan nyhet i köket med Skogstassehusse och dåvarande verkstadspersonalen närvarande. Dumt! Men har man sett fru Mus bland kaffefaten på övre våningen i diskmaskinen så har man! Att bli misstrodd ingick inte i planen! Men, men. Tre karlar bestämde sig snabbt för att undertecknad blivit mer vrickad än vanligt.
Men händelsen sparades förstås till minnesbanken!
Och se - efter en vecka eller så - satt fru Mus och plirade på övervåningen i diskmaskinen när husse själv fick för sig att ställa in kaffemuggen efter förmiddagsfikat (Vilken underlig nyck fick honom att göra det? Det har å andra sidan inte hänt någon mer gång............). Och där satt hon alltså. Och tittade lite blygt, som små möss har för vana. Ridå - igen.
Behöver jag säga, att vi nu har en ny diskmaskin. Utan musinsläpp!

Och ni som brukar läsa min blogg, vet att fru Mus flyttade in i hundarnas utställningsväska istället. Suck.
Men utställningsväskan blev inte så intressant efter att den stått på trappan utanför dörren i 20 graders kyla en vecka. Men i morse träffade jag lilla fru Mus och två av hennes barn igen.
Lugnt sittande på fönsterblecket utanför köksfönstret. Ätandes på hackspettens grissvål, som ligger där.



Visst är hon söt? Det var inte lätt att föreviga henne genom fönstret i mörkret på morgonkvisten.

Hoppas vi har nått en överenskommelse, lilla mamma mus och jag. Typ att jag håller henne med käk UTOMHUS, om hon ger sjutton i att vistas i min diskmaskin och i hundarnas utställningsväska.

Ja, och hur det gick till, när undertecknad berättade för Skogstassehusse att väskan inretts till musbarnkammare, det har ni ju redan läst. Jag blev inte trodd då heller.......... Ny ridå. Och ny triumf, då husets s k herre själv fick bära ut den musförsedda väskan i kylan.

Och jag brukar heller ALDRIG bli trodd, när jag påstår att det "ligger faktiskt ett grund inunder här......"
- Det var i alla fall inte jag!

Förresten är tiden ur led i största allmänhet. Min clivia, som i många år fungerat såsom husets julblomma, har fått för sig att januari är en bättre månad att blomma i.




Och porslinsblomman har helt vridit klockan ur led. Den blommade före jul och efter en paus på några få veckor har hon nu satt nya blomklasar och knoppar.





Åsså är det ju dags för "primörerna" på riktigt. Vem kan motstå ett gäng av de här på köksbordet?





Tjingalong tulpansäsong