kennelskogstassen

cker saker från mig!! Jopp, det är alldeles jättesant. Och den här gången, precis som alla andra gånger, bara för att retas......... Jag har nämligen en lidelse här i livet. Nä, jag har fler. Men bara EN som tidvis är lite småskadlig. Ähhh, det där var dumt skrivet. När jag tänker efter, är varenda lidelse jag har, skadlig på något sätt. Jag    hästar. Och det har verkligen varit SKADLIGT genom åren. Jisses så många blåmärken, hjärnskakningar, av-brodd-igenomtrampade-tår, trasiga glasögon mm som dessa underbara varelser förorsakat.
 Jag  förstås oxå hundar.......någon som trodde något annat??!! Och de har väl inte heller varit direkt oskadligt genom åren. Som tioåring fick jag mitt första hundbett (trots många rent suicidala hundkontakter långt tidigare i åldrarna, som när pappa hittade mig hängande runt halsen på en STOR boxer. Jag lär då ha varit i tvåårsåldern och fullständigt förhäxad av boxerns dräglande nylle. Allt enligt pappa, som nog själv höll på att stryka med av hjärtslag vid åsynen av den enfödda avkomman, nästintill ihjälslickad av en vänlig jycke).  Jag vet åtminstone två personer i min omedelbara närhet, som inte gillar att jag talar om, att det i min tioårsålder bakifrån bitande monstret, var en drever. Nåja, nästa attack var från en chihuahua, när jag någonstans i 25-årsåldern, skulle hjälpa en kompis att klippa klorna på den näpna varelsen. Jag borde ha anat oråd, när någon ber om hjälp med kloklippning av en så liten hund. Ibland är jag mer än lovligt korkad. Jag tycker fortfarande varken om drevrar eller chihuahuor.  Nästa påminnelse om min dödlighet fick jag av en av mina absoluta älsklingshundar genom åren. Den underbara, snälla, klyftig-korkade Ruff, en airedaleterrier. Han höll på att bli min död, när jag var ute och cyklade med honom och han helt plötsligt kastade sig rätt över mig, över cykeln och rätt över vägen och ner i diket på motstående sida. Ett rådjur kom lite för nära.......... Tror att jag fortfarande har lite smågrus kvar i skrubbsår på knäna efter den incidenten. Efter det band jag fast Ruff i en skalm på vår shetlandsponnys rockard, när det var dax för motion av  häst och hund. Monty och Ruff höll exakt samma fart och Monty lät sig inte rubbas av att hunden kastade sig iväg åt något håll. Och de kom väl överens. Problem solved. Sen var det visst något om en schäfer som drog ner mig i ett dike vid tolkning på skidor efter henne. Det gick fort, diket var fullt av snö och matte sjönk. DJUPT. Och de allerstädes närvarande barnen höll på att skratta ihjäl sig. Säg den, som lätt tar sig upp ur ett dike fullt av snö, med ett par skidor fastsatta på fötterna, allra längst ner i snöhögen. Glöm det. Snö upp till mitt på magen.  Jag vägrar att komma ihåg hur jag räddades ur situationen. Men säkert kan något av mina barn påminna mig om den saken. Jag är övertygad om att någon av dem fick gräva upp mig. Och jag kan än idag se hur schäfern flinade i mjugg. Sabla hundar!
Sen vägrar jag att komma ihåg fler fadäser i hundvärlden. Och snöhistorien gjorde mig ju inte illa förstås. Bara knäckte mitt ego lite granna.

Jaha, och så har jag då ytterligare en STOR lidelse. Chocklad. I alla former. Söt chocklad, mörk chocklad, praliner, kakor, you name it and I eat it!  Förra helgens gäster från Holland "presentade" oss bl a med en sån här ask med belgisk chocklad.





Någon som blev glad, tror ni? Jorå, husse Skogstass blev oxå glad, eftersom vi dessutom fick en STOR härlig röd edamerost. Lagrad och smakrik - långt ifrån den smak vi är vana vid från våra trinda edamerostar på julbordet. Jag gick i spinn på chockladen och husse förstås på osten. Och därvid borde det väl ha kunna vara 1 - 1, så att säga. Men nehej då, någon gång i måndags FÖRSVANN min chocklad. Här kommer man hem från jobbet, trött som en gnu och vill bara sjunka ihop med en (eller två, eller tre, eller femtioelva) chockladbitar i soffhörnan och titta på Two and a Half Men och så är godbitarna borta! Lixom Skogstassehusse, som sitter i godan ro framför datorn och lägger patiens och ser helt oskyldig ut. Men jag började ana de s k ugglorna i mossen. En hel chockladask försvinner inte spårlöst. Men det verkade den ha gjort. Jag smög omkring och tittade i skåp, kylskåp, barskåp, varenda jäkla skåp i hela köket. Samtidigt ville jag ju vara tyst som musen och inte avslöja att jag var på chockladjakt. Det skulle  bara ha gjort att någon, och jag säger inte vem, skulle sitta och flina förtjust framför datorn. Blähä, jag fann förstås ingen chocklad. Det fick bli en kaka i stället och jag tror att besvikelsen hördes ända ner i mina fotsteg, för efter en stund hörde jag  "va´letar du efter gumman? Sugen på nå´t, eller?" 
Tro inte, att jag låtsades om att jag var besegrad. Närå, "ville bara ha en kexbit, sköt ditt du."
Hmmm, jag var fortfarande inte HELT säker på Skogstassehusses busstreck. Det händer att jag gömmer saker för mig själv oxå. Inte medvetet visserligen, men borta blir de.......
Men det blev tisdag och onsdag och det dök fortfarande inte upp någon kartong med belgisk chocklad. Suck. Och jag vägrade att tigga och be............
Hade ett sent möte på torsdag kväll, kom hem vid pass 20.30 på kvällen. Alla som känner mig vet, att då ska jag ha sovit framför tv:n en stund redan, så jag var verkligen trött. I köket möttes jag av husse Skogstass, som såg ut som om han gjort ofog (igen). Jaha, och på köksbordet, på dagens tidning, stod ett upp-och-nervänt glas, och i "växthuset" under glaset växte en CHOCKLADBIT, omisskänligen en bit ur den åtråvärda asken.
Smask - men någon mer chockladbit kom inte fram. Nu skulle jag alltså sättas på både bantning och psykbryt! Men det gäller att hålla god min i rävspel, så jag tackade för min bit och låtsades vara jättenöjd med BARA EN BIT.  Grrr.

Fredag morgon. Jätteroligt sudoko och husse och matte Skogstass blev sena vid frukosten. Oooops, ska vara hos sjukgymnasten om en liten, liten stund. Snabbdusch, ut med hundar och kom in och fann, att Skogstassehusse hade brett ett par lunchmackor åt mig. Det har aldrig hänt - och kommer nog aldrig att hända igen.
Slängde ner mina mackor, drog iväg till sjukgymnasten, drog därefter till möte på jobbet och klockan 12.oo sjönk jag ihop med några jobbarkompisar vid lunchbordet. Mmmm.
"Vad i hela friden har husse lagt emellan ostskivorna?"
Jag brast ut i ett gapskratt, som fick hela enheten att vända sig till mig och mina lunchmackor. Jissse,  hur mina arbetskamrater lät och såg ut, när jag befriade en belgisk chockladbit ur sin fångenskap mellan två ostförsedda mackor!
Nu förstår jag varför det helt plötsligt var så roligt att bre mina lunchmackor. Vad jag däremot funderar över är var jag kommer att hittar nästa chockladbit. Husse är nu i skogen med Lillebror och jag har gjort ett sista desperat försök att hitta den gömda asken. Jag har nu gett upp. Jag kommer att må mycket bättre av att inte hitta den.



Lilla Tasselina Bråkstake kollar tv - läskig film (De 101 dalmatinerna)

så hon tittar bara med ett öga






Kan tulpaner, precis som chocklad, bli en last/lidelse? Jag" presentades" av våra holländska gäster med en stor kartong blomsterlök oxå. Fast just nu, när det snöar över 2 ha Solberg, känns det väldigt avlägset att få peta ner lökar i backen.





Super Diva Fisförnäma, förstås






Japp, nu snöar det alltså igen. Husse har givit sig iväg ut i skogen med Lillebror och Tasselina Bråkstake och Ridgenosen håller ordning i hundgården några timmar medan jag och Super D  fortfarande går omkring i morgonrockarna. Jorå, Super D har egen!  Ni tror väl inte att en så prominent hund saknar pyjamas och morgonrock!


Tjingalong snösäsong fortfarande