kennelskogstassen

Jorå, det har vi faktiskt. Och vi har varken flugit eller åkt båt! Men i England har vi varit - jag och lekkamraten. Men egentligen var det en sån där dag som skulle ha kunnat sluta hur knäppt som helst, för det började inte så bra.........

Onsdagsutflykt på vintern! Det brukar vi inte ägna oss åt, men nu hade väl någon av oss fått vårkänslor, kanske. Så utflykt skulle det bli.  Till England! Så där bara, över dagen alltså. Och utan att koppla in Ryan Air eller Stena Lines.

Vi hann inte mer än till Väse Rasta förrän det var kört. Rrrriiinnnng! En gång. En gång till. Och ytterligare en gång. Varför i hela friden befinner sig alltid mobiltelefoner ALLRA längst ner i en djup ficka, när man sitter vid ratten, väglaget är halkigt och man inte kan med ett enda finger  släppa ratten??? Nåja, så var det! Varför det fick ringa några kilometer onödigt länge, alltså ända till 7 km hemifrån. BRANDLARMET tjöt i Silkesta. Utan brand, vilket vi naturligtvis tackar Vår Herre för. Men det var "batteritorsk". Och då LÅTER det. Och med tanke på att i huset befann sig ett stycke hussse Stig och ett gäng taxar, så var goda råd dyra. Det innebar alltså kontrakurs 7 km för att befria husse Stig och taxgänget från oljudet. Och halvvägs komna på kontrakursen så möts vi i en kurva på byvägen av värstaste timmerbilen. Störst går först! Alltså kontrakurs igen. Men nu med aktern först. Backövning nästan en kilometer! Yeah, yeah, skojsigare kan man ha! Nu var det verkligen tur att det inte var flyget vi skulle med till England, för då hade vi nog fått boka om biljetten till senare flight.

Nåja, vi kom i alla fall iväg och efter E 18 österut syntes inte så mycket av vintern längre. Solen sken från en klarblå himmel  och vädret var verkligen så där vårvinteraktigt som man drömmer om i december.  Men OBS, vintern har inte lämnat fronten på "Hundajen" och vindrutetorkarna hade inte riktigt tinat loss ännu......





Åsså svängs det av nordöst från Lusasken och plötsligt är det vinter på riktigt igen - även om solen skiner.
Och naturligtvis - det är inte vår dag idag. Vi lägger i rumpan på en timmerbil efter E 18 och NATURLIGTVIS svänger han av åt samma håll som vi. Jahapp, skoj skoj och krypa i 40 fort i två mil........ Men ajajajajaj, så dumt att tro. I det väglag som rådde - och nu pratar vi verkligen om osandad vinterväg som efter gårdagens töväder återfrusit och mer liknade skridskoplan än väg - så gick det ju inte att hålla samma fart som detta fartvidunder till timmerbil. Han drog iväg som en avlöning efter vägen och vi kunde i lagom fart njuta av vinterlandskapet och förundrat titta på folk och fä efter vägen. Vart kom alla promenerare från mitt ute i skogen?






Och kolla - vi är faktiskt i England!  Fast lite fusk var det allt - Gunilla i England - befann sig just nu
i Rådetorp - 1 600 m från England! 
                                            
                                                               







Och nu befinner vi oss alltså på "Ströget i Bjurtjärn"
 hos Gunilla i England


Underbart!




Japp, här har vi Gunilla själv i den engelska historien.


Det har var skojigt på riktigt! Skinn, vadmal, sömnad, trådrullar, tyger, skinn, färdiga kläder, halvfärdiga kläder, MASSOR AV SKOJ!


Gunilla visar lite alster




En liten väst på gång, eller jacka kanske




Åsså mina (nåja Eriks........) minkskinn, som hängt alldeles för länge i garderoben. Vem fanken vågar gå ut med minkpäls i dessa dagar, förutom minkarna själva alltså. Nu har jag inte så dåligt samvete för dessa minkar, eftersom de är vildfångade minkar, som levt ett sunt naturligt liv innan döden inträtt. Och nu villl jag alltså få något att täcka min skröpliga lekamen med. En minkväst skulle sitta fint på kärringa!




Lite bilder från Gunillas album





Jaja, Super D var naturligtvis med......
Och i synnerhet eftersom det initiala var att faktiskt försöka, tillsammans med Gunilla, att få fram fungerande små näpna tossor till familjens (och kanske andra familjers) stövare. Alla jägare vet hur det är att försöka jaga i vass frost och skare. Tassarna tar stryk och den kloke jägaren avstår förstås från att släppa sin hund lös. Men OM, och jag understryker OM, det ginge att lösa tassproblemet så skulle jaktsäsongen kunna förlängas för många jägare och deras hundar. Försöka duger











Mina (nåja Eriks då....) rävskinn i förgrunden. Här ska has mössa med pannlapp och öronlappar!
Yes, yes! Skogsmösssa till kärringa!





En skapelse med vadmal och rävskinn.





Och hos Gunilla höll vi på att fastna. Så länge stannade vi bland trådrullar och tygbitar att vi missade vår tilltänkta lunch "på stan", men vad gör det om hundra år.

Och eftersom det var den dag det nu var, så mötte vi naturligtvis värstingtraktorn på byvägen hemma. Men den här gången behövdes det inte backas en kilometer. Det tackar säkert chaufför´n för, d v s lekkamrat Ingrid.



Det fanns plats över för en "Hundaj". Så bra. Det är bara ett litet aber med vinterväg. Man vet inte riktigt hur snöplogen har följt dikesrenen. Ibland när man väjer undan för skolbussar och traktorer så kan man helt snopet befinna sig i diket, därför att plogbilen gjort vägen bredare än den är. Vägen liasom försvinner under högra hjulparet - inte skojigt alls.

Tack Gunilla för vår trevliga dag hos dig! Och vi ses när det är dags att prova väst och "mysse".


Tjingalong fortfarande vintersäsong!