Det som göms i
"liten fågel hittar alltid bröd ....
Nix, inte här. På 2 ha Solberg hittas spår efter hammiemarodören/kuddödaren Jonta Ponta Ridgenose!
Ni har väl inte glömt? Jag garanterar - jag glömmer aldrig!
Min röda matta i tv-rummet! Inte så röd - mera död. Eller i varje fall kudden och defintivt den stackars anka-panka som fått sätta sina fjädrar till!
Jag släpade med en viss möda och värkande arm ut den förpipplade mattan på gården bara för att inse att mina tillkortakommanden är av varierande dignitet. Att släpa en tung matta och dessutom kunna SKAKA av den, blev ETT moment för mycket. Nämligen skakandet. Om man knappt orkar släpa ut matteländet utanför ytterdörren, ska man inte inbilla sig att man ska kunna SKAKA det otympliga eländet oxå. ALLTSÅ, mattan kom till gräsmattskanten framför trappan. Och inte så mycket som en decimeter längre. Men shit happens och fåglarna började bygga höstbon. Fast inte tillräckligt många. Och sen kom snön. Halvmeterdjup. Och där någon stans försvann spåren efter Jontas härjningar. Försvann ända tills i förra veckan, när Kung Bores sista spår smalt bort. Det var då det framgick att bobyggandet i talgoxekolonin på höstkanten varit alltför dåligt.
Och nu står jag i valet och kvalet. Ska jag låta småfåglarna frossa i dunkuddar eller ska jag helt enkelt ta fram en kratta och göra processen kort med den döda ankan? Jag ska fundera på det........................
Våren har kommit. Igår såg jag för första gången våra hammiesar ligga och sova på sina "trådrullar" i hundgården. Då, om inte förr, är det vår! Bilden nedan är dock ett fuskverk. Bilden är tagen i juni förra året, men hunden, "trådrullen" och hundgården är desamma som i fjol. Bara det att gräset i bakgrunden avslöjar att detta är en bild från bättre tider.
Här leker Jonta förmodligen "reta-lilla-taxen-leken". Man ligger och smyger uppe på piedestalen, sen dyker man ner i 720 km/tim och skrämmer livet ur den lilla (som konstigt nog återhämtar sig varje gång) Tasselina Bråkstake, som intet ont anandes ligger och sover utsträckt på marken därunder.
Ett annat vårtecken på 2 ha Solberg är, att våra rådjur har slutat komma fram till foderplatsen med havre och andra godsaker. Nu lockar de späda gröna stråna i vallen mer - Bambisarna går i timtal utanför sovrumsfönstret och hundgården. Bra träning för att få RR-rena stövare! Jonta har väl ännu inte riktigt insett, att det inte hjälper att varken morra eller skälla för att få rådjuren att flytta på sig. Bambi-gänget är mycket väl medvetna om höjden på hundgårdsstaketet och har för flera år sedan slutat att ens höja huvudet och titta, om det blir stövar/tax-konsert. Kunde inte bry sig mindre!
Och här går två av dem i den nedgående solens ljus ikväll och kunde inte bry sig mindre...
Fick ett nostalgiryck för några månader sen - och då kom jag på, att jag nog inte är alldeles precis någon tonåring längre.
Life sucks!
Inte nog med att man gärna vill finna sina rötter. Ibland vill man ju oxå ha förklaring till sina barns rötter och konstiga böjelser. T ex detta med Anna Marias ko-mani. Men herregud, hon är ärftligt belastad stackars barn! På bilden ovan har min mamma lyckats fånga in mig, 5-6 år gammal, mitt i morfars skock av SRB-kossor. Kossa Rölla främst med blicken stadigt stirrande in i lådkameran. Hon kunde inte heller bry sig mindre. Om mig, alltså. Och inte ser hon ut att vara speciellt upprörd över att jag håller en fullständigt makabert stor käpp i handen heller. Konstigt att jag inte välte - käppen ser ut att vara i sajs med mig själv. Och puman (Anna Marias benämning på mjölkproducenterna) bakom kofösar´n verkar inte heller ha speciellt stor respekt för mig - även hon är mera intresserad av lådkameran, tycks det. Till vänster i bild skymtar stora, snälla Sippas vita bakben. Sippa som var SÅ snäll och som moster Maj lät femåringen lära sig handmjölka. Sippa skulle ALDRIG ha sparkat den lilla människovarelsen som frenetiskt försökte krama hennes jättespenar för att få lite mjölk i hinken. Underbara Sippa, som var den första av kossorna att få sitt bindsle fastsatt av en femåring! Hon sänkte snällt ner sitt stora huvud och grova hals för att lillungen skulle kunna sätta ihop bindslet. Jag minns det som igår. 
Ser ni vad som står framför morfar Gunnar uppe i lasset bakom Svarten och Bläsen? Samma femåring igen! Och minsann får hon inte hålla längst ut i tömmen oxå och låtsasköra morfars parhästar! Men kolla!
Minsann har vän av ordning upptäckt, att rosetten i håret halkat på sniskan och stackars morfar måste förutom att hålla ordning på en unge i lasset, dessutom sköta om frisyren på henne (mamma måste ha haft en viss pli på morfar)
och käraste morfar måste ha haft sina två stora kampar under herrans tukt och förmaning, eftersom han släppt tömmarna för att knyta rosett! Ibland förundras man över prioriteringar här i världen!!
Nu var det inte bara kor, hästar, grisar och svalor på gården. Det var höns oxå! Ett ljuvligt minne jag har beträffande dessa fjäderfjän är, när jag som sex-sjuåring skulle hjälpa moster Maj att flytta hönsen från sommarbostaden till vinterd:o. På sommaren gick hönsen i en utehägnad, förstås. Det gjorde ju alla pullor på den tiden. Ingen skulle ha kommit på tanken att äta ägg från stackars burade värpmaskiner! Men så kom vintern, och då var man rädd om sina pullor och de flyttades in i en fin "innehönsgård" i ett utrymme bredvid grisstian. Varm och skönt. Och som sagt - hönsen skulle ju förflyttas från det ena till det andra stället. En liten promenad på kanske sisådär 100 m. Över ladugårdsbacken, över ett dike med en spång och sedan en trång stig, kantad av brännässlor, fram till hönsgården. Och nu började det skojsiga, när man väl överlevt promenaden genom brännässlorna. Hönsen skulle FÅNGAS IN. Inte sjutton insåg dom, att det kunde vara trevligt att bäras omkring på gården! Det var ett kacklande och flamsigt flygande omkring. Men infångade blev de, och bäras skulle dom. Och jag bar, och jag bar. En pulla i taget. Varsamt som vore de av finaste "gull". Idag vet jag ju en sak - tappar man en höna så ramlar hon inte i backen och slår ihjäl sig. Hon flyger några löjliga vingslag och landar som katten på sina fötter. Men på den tiden bar jag ömt från hönsgård till vinterviste. 
Mina flickor fick kaniner och undulater och marsvin. Men Andreas ville ha höns, när han var 8-9 år och han köpte sig två små ludna härliga dvärgcochin
Det här är dock inte Andreas´ små cochin - de finns bara på videofilm. 
Men Andreas´ hönsprojekt kom snart att innefatta även de två systrarna och snart var det höns lite överallt på gården. Och många gånger var det tre av mina barn samt en hel del av deras kamrater som satt i hönsgården med varsin liten tam cochi-höna i famnen. Och aldrig, aldrig behövde man vara rädd att något litet barn tappade en höna. Tappade marsvin tenderar att inte öppna ögonen något mer, men tappade små höns flaxar glatt ner på backen och tackar för åkturen.
Tjingalong nostalgisäsong!
Vilka vackra gamla bilder :)
