kennelskogstassen

 De kommer smygande, så förrädiska men ändå så säkra, lurande som gäddor i Vänervassen. Vad jag skriver om? De jäkla månatliga besvären förstås,  och nu snackar vi inte PMS och dess följder. Närå, det är MÅNF-N jag gnäller om. Jag och månen har haft ett hatkärleksförhållande i många år (njaaa, i alla fall jag). Det är stört lögn in i helsicke svårt att sova när månen är full! Avundsjuk på att den är full? Närå, inte det minsta. Men snart börjar jag att anta, att jag också måste vara i det fulla tillståndet för att få sova, när månen roar sig på min bekostnad.

 Ibland har jag ansetts som lite lagom nojig i detta med att jag får sömnproblem vid fullmåne, för att inte tala om alla i bekantskapskretsen som tycker det är jätteskojigt att raljera om vampyrer och fråga om det hjälper med vitlök etc etc. Jag tog mig därför för med att googla om detta med sömnproblem + fullmåne. Skööön känsla när jag fick napp, 206 000 träffar just idag, på denna kombination. JAG ÄR INTE ENSAM!!! Bara så ni vet det och sluta nu att driva med mig, när jag ”nattvandrar”, tittar på dumburken hela nätter och när jag bakar småkakor klockan 06.oo för jag har gett upp sömnen just det dygnet. Men alla träffar på Google styrker inte min teori, att fullmåne = dålig sömn. Närå, men jag läser faktiskt bara de artiklar, som ger mig vatten på kvarn, så det så! För jag VET ju att jag inte sover vid fullmåne. Oftast vet jag inte heller om att det ska till att bli fullmåne – så det är ingen självuppfyllande profetia, vilket många tror. Jag märker oftast efteråt att det varit något skumt i görningen!  Just den här månaden blev jag dessvärre påmind om att eländet var i antågande, eftersom jag har en svärson, som inte kunde låta bli att ”skvallra”. Han lider av samma, enligt vissa, inbillade åkomma – sängsnurr vid fullmåne.

Många är nätterna när jag till slut stigit upp, hittat min ”kamrat” som en lysande gigantisk lampa på himlen. Och det är ju så förunderligt vackert! För att inte tala om de sena kvällar när jag ”tvingats” rida någon av våra hästar i månsken. Fullmåne + inga moln + snö. Det är ett under av tystnad och skönhet att ta en ridtur sådana kvällar. Snön dämpar hästens hovslag och det enda som hörs är knakandet av en och annan gren som ger upp i kölden eller bryts av med hjälp av en klumpig skata, som ryckt till i drömmarnas värld och haft sönder sittpinnen. Vad vet jag – men vackert är det och förunderligt stillsamt och vederkvickande. Dessa gånger har jag förlåtit måneländet, men NU, när jag inte har en endaste häst hemma att rida ut med och definitivt inte har någon snö att glädjas åt, då blir jag bara irriterad!  Man skulle kunna göra som katten – lojt lägga sig på en soffkarm, titta lite förunderligt på sina egna vackra fötter, sträcka ut benen, spänna tårna och klösa lite lätt på underlaget och spinna och låtsas att man filosoferar. Men jag är ingen katt. Det blir en promenad till tv-soffan - trista tv-program brukar alltid fungera bra som sömndrog. Soffan är förstås upptagen, vem kunde tro något annat.

Med hot om inställd mat en vecka kan man möjligtvis muta sig till en plats bredvid någon av stövarna i tv-soffan. Inte ens nattens dassiga tv-utbud kan lura hjärnan – det är FULLMÅNE och det hjälper inte med trista tv-serier! Och vad blir följden? Jorå, på förmiddagen därpå, när månen gått in i sitt eget garage på andra sidan jorden, så infinner sig den STORA SÖMNEN. Så efterlängtad, men att sova mellan klockan nio till kvart-i-tre på ljusan dag, ger naturligtvis konsekvenser påföljande natt! Need I say more? Skulle inte tro det! 

 Åsså åker jag till jobbet i morse efter en fullmånehelg och vem gör mig sällskap – MÅNEN förstås. Den blinkar bakom mig mellan tallarna hela ”lillvägen” ut till ”stora vägen”. Snett bakifrån retas den och upp skrämmer jag traktens stora hök, som vaknar när han hör ”missibischin” och på nymornade vingslag nästan flyger han  rakt in i framrutan bara för att sedan försvinna ut över gärdena på andra sidan vägen. Vi har träffats många gånger förut, jag och höken.

Bra, nu svänger vägen, nu måste månf-n försvinna! Nix, nu dyker han/hon upp snett framför bilen i stället. Puuuhh, life sucks.

Nu är klockan 12.00  mitt på dagen – solen öser ner. Och jag är ”baskat” trött – får ta på mig ytterkläderna och ta en promenad för att förhindra att jag somnar i skrivande ställning och slår huvudet i tangentbordet och får hjärnskakning!

Tjingalong månskenssäsong